I min lilla lilla glaskula

Jag var för någon vecka sedan på Musikalen med min mamma. I pausen tittade jag runt på de som satt i publiken, jag blev mer och mer förbryllad. De var som att jag inte var i ”mitt” Stockholm längre, det var härliga hockeyfrillor, jeansjackor, storlek 42-52 och så mycket dresscode ”a la Gudrun Sjödén” att jag misstänker att alla Gudruns anställda faktiskt var där på firmafest!

Vart kommer dessa människor ifrån? I min vardag ser jag dom inte, varken på jobbet, gymmet eller i bekantskapskretsen. På jobbet har alla tjejer (och för den delen mina vänner) stl 34-36. De kanske inte klär sig som i "sex and the city" men de shoppar märkeskläder så som Tiger, Sand och Odd molly på NK. Och det går inte att bortse ifrån att jag med stl. 42, alltid den som är störst.

De är bra, roliga, intelligenta personer som tycker om mig för den jag är, men när jag ser en reflektion i ett skyltfönster så kan jag bara tänka på att gå ner i vikt.
Det är inte utan att jag undrar om jag skulle vara mer nöjd med min vikt om jag bodde i en mindre stad eller åtminstonde inte jobba på Östermalm…

Vuxenpoäng

Vi startade helgen med att skriva en kravspec för hur vi vill att vår sommarstuga ska se ut.

Indraget dricksvatten
3-kammarbrunn med filtrering
Inget avanserat byggande, bara piffning

Vi har pratat fördelar och nackdelar med våra föräldrar och kollegor. Vi har gjort budget, tittat på separetter på Bauhaus, läst om rening av gråvatten, bygglov och detaljplaner. Dessutom har jag surfa runt på varenda blogg som handlar om inredning av sommarstugor. Helt ärligt...mina hormoner slår dubbla saltomortaler varje gång de ser en rutig duk men en pelagon på!!

Det är ju sjukt vad man kan utöka sin kunskapsbank på bara en helg!

118118 har ni numret till en psykolog?

Min kollega berättade häromdagen att hennes sambo sedan många år alltid sagt ”jag behöver banta” till slut orkade hon inte höra det längre och sa till honom:
”Jag tycker du är fin som du är men jag står inte ut med ditt tjatande, om du vill banta så gör det då eller acceptera den du är och hur du ser ut, jag vill INTE höra dig säga en gång till att du behöver eller ska banta. Bestäm dig!”

När hon sa de kände jag att rodnaden steg på mina kinder för precis så gör jag mot min stackars sambo. Usch jag känner mig fet... Nu måste jag gå ner några kilo… Nu ska jag sluta äta onyttigt...
Han måste ju bli less, precis som min kollega, på att säga ”jag tycker att du är fin som du är”.

Jag började grubbla på varför jag inte kan sluta säga det. Plötsligt slår det mig, de dagar som jag inte tycker att jag får till frisyren eller inte trivs med kläderna jag satt på mig på morgonen, så säger jag till de vänner jag träffar att jag har en ”bad hair day” eller ”det är tvättdag och det här var det enda plagg som var rent”.
Det är som om jag tror att de kommer säga: ”Va ful du är i håret idag”! Men smart som jag är, har jag istället kommit på att det är lättare att höra det från mig själv, att jag vet hur hemsk jag är, i stället för från dem! På något sätt helgarderar jag mig för att slippa höra något negativt från någon annan genom att racka ner på mig själv!

Så här i ”nyktert” tillstånd så tror jag inte någon av mina vänner skulle säga ”var det där de enda du hitta i garderoben” så varför måste jag göra det själv, för påpekar man något så kommer ju den andra personen titta noga för att se om man har rätt. Så istället för att skydda mig från dumma kommentarer som inte kommer att komma (jag har ju faktiskt snälla vänner och bekanta!) gör jag alla medvetna om de skavanker som de kanske inte ens sett från början!
Om jag inte slutar genast kommer jag tvätta munnen på mig med såpa! Och därmed basta!